Reglerna är enkla: 1 ny skiva i veckan ska jag lyssna på. Jag får inte ha hört skivan förut. Inga soundtrack med ihopplock utan ska isåfall vara specialskriven för filmen, yes.
Då kör vi!
Den här veckan utnyttjar internets fina finesser och tidsinställer veckans skiva för i denna stund ligger jag förmodligen på en strand i Kroatien och har det oförskämt bra.
Efter veckans skiva måste jag faktiskt göra nån slags analys över könsfördelningen av de hittills valda skivorna känns som att herrarna har fått väldans mycket utrymme senaste tiden eller är det bara en känsla?
Oh well, jag var hursom tvungen att lyssna på den här hattbeklädda herren först.
Veckans skiva fick mig onekligen att tänka på Atomic Swing och typ låtar som den här (Felt hade kanske lite mer plinkeplonk) och den är ju himlarns fin så med det sagt kan skivan få ett fint betyg av mig.
Åttiotalet var ett trevligt musikaliskt decennium i alla fall om jag får bestämma. Det var alltför länge sedan jag valde något därifrån. Tur att man har en sambo som också gillar att gräva i åttiotalet.
Kate Bush var min första tanke när jag lyssnade på skivan.. och en jädra massa orgel. Ibland blev det lite för mycket oväsen men ganska ofta var det väldigt bra.
Det känns väl inte riktigt betryggande när den som tipsar om en skiva säger att man antingen kommer älska det eller hata det. För någon som har aningens problem med kyrkorglar kommer det här bli en utmaning!
Nu kommer jag fuska lite. Den här skivan är inte helt ny för mig. Jag har en sambo som spelar den för jämnan och igår fick vi få se honom spela skivan live. Jag talar om Paul Simon i egen hög (låg?) person.
Ibland kan vissa låtar på radio vara som en irriterande mygga som vägrar ge upp och surrar kring ens huvud tills man blir tokig (läs: spelas fem gånger i timmen). Men ibland väcker låtar man hör på radio ens intresse och man vill höra mer av det som spelas.
På mitt sommarjobb blir det en hel del radiolyssnande och den här låten spelas flitigt men jag har inte hunnit ledsna än.. vi får väl se vad jag säger om en vecka.
Till den här skivan skulle det behövas ett par löpskor och en lång löprunda i en vindstilla kvällssol. Tyvärr har jag varit sjuk i århundraden så det fick återigen bli the soundtrack of dammsugning och var inte helt fel det heller!
Mer än hälften av musikprojektet har gått och jag tar ett millimeterstort kliv utanför min lilla popfyrkant.
Ibland är man bara ett klick ifrån att upptäcka något helt nytt.
Alla som slåss lite med Chris "the wife beater" Brown får en guldstjärna i min bok. Det här är ju även en musikkategori som har hamnat lite i skuggan på den här bloggen men alla måste ju få chans att representera.
Ja, vad ska man säga? Jag är en sucker för islänningar. Går inte riktigt att skilja mellan honom som soloartist och Sigur Rós, kanske därför jag gillar't.
Artisten som har gjort veckans skiva har gjort filmmusiken till We Bought a Zoo som jag såg i helgen (tackolov är det här ingen filmblogg). Han är även medlem i Sigur Rós men det får bli hans soloalbum som det ska lyssnas på i veckan.
Jag vet inte om betyget på veckans skiva kommer att vara rättvist då jag är tokförkyld och de flesta ljud ilar i mina öron. Men peppen i skivan drar lätt upp betyget!
Skivtipsen sinar och jag letar med ljus och lykta efter något nytt och ohört. Efter ett desperat sms och lite googlande så insåg jag att veckans skiva innehåller en låt som jag konstant hade i huvudet nån gång 2006-2007 men aldrig riktigt visste vem som gjort den. Framtiden får utvisa om resten av skivan är lika hjärnabsorberande..
Lite googlekuriosa: kommer ni ihåg Galenskaparna och After Shave och låten säng säng säng? Det är tydligen samma melodi som I'm a Train.. intresseklubben har fullt i sina anteckningsböcker.
The Strokes har alltid legat mig varmt om hjärtat. Sen släppte Albert Hammond Jr en av 2000-talets bästa skiva. Men han har ju en musikalisk pappa också! Denna vecka får vi se vad han går för och om det är från sin far Junior ärvt sitt musikaliska öra.
Fantabulous! Och det säger jag inte bara för att jag är landskapspartisk. Jag slängdes raskt tillbaka till 2005 och Vapnet och ba njöt samtidigt som popoffret i mig dog stora men-gu-se-trevligt-döden!
En smärre besvikelse bjöd fru Stevie tyvärr på den här veckan. Jag får helt enkelt lyssna igenom alla hennes skivor i framtiden och se om jag inte kan hitta nåt guldkorn där ändå.
Nej, jag måste helt enkelt inse att jag verkligen har stora problem att släppa de här 80-tals rockdamerna.
Det här är mitt allra finaste klipp med Stevie Nicks men som jag förstår blev låten Wild Heart inte riktigt såhär och jag har nog aldrig hört orginalet heller så veckans skiva får helt enkelt bli den skivan som låten finns på.
Veckans har präglats av en lätt schizofreni i musikväg. Familjen levererar partystämning deluxe medans Chelsea Wolfe stod för den där känslan som kommer över en när alla har gått hem från kalaset. Jag har inte gjort någon vidare efterforskning men den där damen måste ju ha något slags samröre med Nick Cave, någon som vet kanske?
However, betyg ska det bli.
Chelsea Wolfe - Apokalypsis: 4/10
Familjen - Mänskligheten: 8/10
I'm back! Med lite ny energi och ett par fräscha öron att fylla med ny musik!
Jag är inte den som är den så denna vecka bjuder jag både på förra veckans skiva och den här veckans skiva. Oj vad jag ska lyssna..
Till vecka 18 blir det: Chelsea Wolfe - Apokalypsis
Och denna veckas skiva är: Familjen - Mänskligheten
Jag kan reda ana de musikaliska krockarna jag kommer stöta på.. wish me luck!
Ja, jag vet, jag tog mig en liten semester från veckans skiva. Men nu ska äntligen the smooth Steely Dan få ett utlåtande och imorgon bjuder jag på två veckans skivor - rätt ska va rätt!
Betyget drogs ner lite på grund av en del saxofonsolon, annars fanns inget att klaga på.
Jag förstår att besvikelsen var stor för er som kollade in här igår i väntan på veckans nya skiva. Dock gjorde min förkylning + påskledighet att jag helt kollrade bort att det var måndag igår (det var ju röd dag) och i min feberdimma tänkte jag helt enkelt att "det är lugnt, det är måndag imorgon.."
Det får bli ett skivtips som kom klockan tre inatt.
Lagom till första april (och nej, det var tyvärr inget dåligt aprilskämt) kom en snöstorm utan dess like och den bara asfalten var ett minne blott.
Veckans skiva bidrar kanske inte heller till någon vidare partystämning med en fd medlem i The Bad Seeds och producent av PJ Harveys senaste skiva..
Jag kan icket få nog av alla dessa tuffa tjejer så nu gör jag ett återbesök i dåtiden och dessa pärlor till damer. För nog är det dom som är bandet även om det finns en del karlar som gömmer sig bakom diverse instrument. Den här låten har en varm plats i mitt hjärta men fler låtar än så har jag inte lyssnat på. Så den här veckan får jag riktigt gotta ner mig i..
Frågan är hur man betygsätter en skiva där ett fåtal låtar var toppen medan resten kanske inte riktigt var helt i min smak? Det får bli en slags kompromiss helt enkelt för de helbra låtarna väger ju upp för de andra mindre bra.
Som en trevlig blandning mellan Nick Cave och Dixie Chicks.
Betyg: 7,5/10
Förresten efterlyser jag lite skivtips. Det är ju trots allt det den här bloggen går ut på, så kom igen folk (det är ju faktiskt ett par stycken som är här inne o snokar varje vecka) och ge mig ditt bästa skivtips!
Låter ju himla lovande att denna veckas sjungande dam är gift med Jack White (även om det verkar som att de ansökt om skilsmässa nyligen enligt the almighty wikipedia).
Känns dock inte helt okej att skivan är döpt efter ett smeknamn hon hade i skolan..
Feelgoodskiva deluxe!
Det är sånt här man vill lyssna på när allt känns hopplöst och våren känns milslångt borta. Men den funkar även bra när man som jag, för tillfället har ganska mycket hopp, det har droppat från taket hela dagen och hör o häpna - cykeln har åkt fram!
Betyg: 8/10
Men en tanke dök upp i mitt huvud. Hur fungerar det egentligen med patent på bandnamn. Jag menar The Zombies är ju ett himla läckert namn o jag kan tänka mig att det finns en hel del andra musikaliska artister som spelar lite mörkare tongångar och som gärna skulle vilja lägga vantarna på det namnet. Äger man ett namn för alltid, även om man dör? Läkemedelstillverkare t ex har ju bara patent ett visst par år sen blir det fritt att använda för andra. När får någon annan kalla sig Elvis Presley eller The Beatles?
Herregud, det har redan gått nio veckor på 2012. Denna oroväckande snabba framskritt i framtiden (och närmare döden?!) får mig att vilja hoppa minst ett par decennium bakåt i tiden. Den här gången dyker jag ner i det magiska årtalet 1968.
Det här var en lurig skiva måste jag säga. Kan delvis bero på att jag har himla svårt för saxofoner.. eller snarare saxofonsolon á la Bruce Springsteen. Men jag fastnade ändå för en del låtar, t ex This Is The Sea och The Whole of The Moon var alldeles i min 80-tals smak och gav mig David Bowie-vibbar så det bara spruta om det!
Nej vet ni vad, förra veckan försvann på tre sekunder i nån slags tentaångest så omdömet för förra veckans skiva får vänta tills en bit in på veckan för rättvisans skull.
Däremot tänker jag inte börja rucka på att det är på måndagar som veckans nya skiva ska presenteras.
Jag vet inte hur jag trillade över den här trevliga låten från förr i tin' och såg att de har ju faktiskt släppt en ny skiva förra året. Se där vad man missar men kan ta igen när man pysslar med såna här projekt!
Jag har hunnit bli ett år äldre sen förra veckan och mitt födelseår är det jag har gemensamt med veckans skivval. Efter ett skivtips på facebook som ledde till lite googlande såg jag att skivan jag ska lyssna på släpptes 1985.
Det här är första veckan då jag inte riktigt är med på noterna. Det var lite för mycket ångest och desperation för min smak.. som att han tappat bort sin bästa kompis och går runt och letar honom.. jag blev lite för ledsen helt enkelt.
Betyg: 4/10
Men den stora frågan är ju fortfarande om det verkligen är den här lille pojken som sjunger? Det verkar ju helt galet isåfall..
Veckans tips kommer från en kamrat som tillfälligt emigrerat till Madrid och jag är så avundsjuk över att få slippa snö och minusgrader. Nu får värmen komma till mig istället i form av lite flamenco.
Sakta men säkert har ett mönster börjat visa sig. Betygsättningen av skivorna har sin mest kritiska stund under helgernas städning. Det är under denna tid som det går att lyssna igenom ostört (förutom under dammsugningen) och gärna mer än en gång.
Ännu en vecka har jag lyft på en sten och hittat ett guldkorn. Lana del Rey är ju verkligen Kate Bush och Chris Isaac.. men jag tycker även Elvis Presley är med på ett hörn.
Förra veckan blev jag tipsad om den här låten med Lana del Rey och denna skönsjungande donnan fick mig att associera till både Kate Bush och Chris Isaac (associationer är kanske inte min starkaste egenskap dock, det finns nog en hel del som skulle ifrågasätta min musikaliska analys). Men hursom intressant tänkte jag! Hon får det bli!
Alltså varje vecka förväntar jag mig att det är nu jag ska ha trillat över en dyngskiva men än så länge har det inte hänt. Inte denna vecka heller. Umeå levererar inte bara i form av snorkallt väder utan även härlig pop.
Betyg: 8
Inte bara årets obehagligaste video utan också den svängigaste låten!
Näst sista dagen på helvetesmånaden januari avslutar jag med patriotveckan. Västerbotten är landskapet som ligger mig varmast om hjärtat och härifrån kommer även bandet som ligger bakom veckans skiva.
Ryktesvägen hörde jag att dom även kammade hem priset för årets pop på p3-Guldgalan vilket låter lovande för min popgen som har fått ligga i ide lite väl länge nu.
Idag blir jag kortfattad: gillar man att skaka rumpan (och allt annat löst sittande på kroppen) för kung och fosterland - yes, bra skiva!
Om inte.. tja, då får du väl lägga dig under täcket och lyssna på Melissa Horn eller nåt.
Fjärde veckan på 2012 har infunnit sig och det ska firas med en skiva som bara har fyra låtar.
Mitt motto i livet är "varför se framåt när man kan leva i dåtiden?/allt var bättre förr" - därför beger jag mig ännu en gång några år tillbaka, närmare bestämt till 1977.
Herren som jag ska hänga med (eller snarare skaka rumpan till) i veckan heter Fela Kuti och skivan heter Zombie.
Den här låten är inte med på skivan jag ville bara återge lite av den fantastiska scenutstyrseln!
Det här var ju inte så tokigt ändå. Jag vet att jag inte skulle gå in i det här årslånga projektet med några fördomar men nog är det väl ändå svårt när man tidigare är van vid tuggummipop!
Men hör o häpna när jag under den första låten var tvungen att kolla att det verkligen var Baroness jag lyssnade på och inte Queen som jag tyckte det lät suspekt likt. Likheterna försvann ungefär efter en minut..
Första genomlyssningen: vänta nu, vad är det här för nåt egentligen, måste han skrika så mycket..
Andra genomlyssningen: hm, det här var ju lite intressant..
Tredje genomlyssningen: aahh, det här var ju helt okej att lyssna på..
En viss sinnesstämning måste ändå infinna sig när det ska lyssnas på denna sorts musik - jag hittade en bra kombinationssyssla: städning!
Jag gillar ju karlar som sjunger stämsång så Steel That Sleeps the Eye blev min favorit.
Veckans överraskning: det fanns melodier!
Betyg: 6,5
Okej, det här är veckan jag ger mig ut på okänt territorium och tar ett stort steg utanför min bekvämlighetslåda. Metalvecka it is och jag har fått tips från min kära syster som länge analyserat sin skivsamling för att komma fram till vad som skulle passa mina öron.
Min pojkvän stoppar däremot in hörlurarna och vrider upp Paul Simon på max medan jag youtubar videos..
Anyhoo så verkar den här veckan vara dedikerad till lågbudgetvideos.. och sånt gillar jag ju i alla fall!
Framtiden får utvisa vad jag tycker om Baroness och deras Blue Record.
Den här skivan var gjord för mig! Full av hjärtesorg men med lite sväng instoppat här o där.
Lite kuriosa är att min pojkvän efter lite intensivt googlande insåg att låten "Yo el rey" som han kände igen men inte kunde placera, fanns med på en av hans Beastie Boys skivor från ungdomsåren.
Första tipset har trillat in och jag hugger allt jag kan få. Det finns en extra förväntan inför denna veckas val då jag såg att det är på spanska och 70-tal, finns liksom inte mer att begära.
Så nu blir det.. trumvirvel.. Los Angeles Negros - Y Volveré
Vilket flax jag hade denna premiärvecka! Skivan var helt i min smak och var en såndär trevlig sak att ha på i bakgrunden. Jag fick lite Sigur Rós-vibbar. Favoritlåten blev helt klart Hanging On.
Betyg: 7/10
Jag känner redan pressen. Vilken skiva väljer man som sin första?
Lite lagomt pretantiöst kollar jag den här sidan och väljer nummer 27 (fantastiska åldern jag trillar över i år).
Active Child - You Are All I See
hm.. ok
